Snabb lösning på arbetslöshetsproblemet

Vår generation (vi som är max 35) vill ha en utvecklande arbetsplats och goda möjligheter till att känna oss tillfredsställda. Är vi inte det så ser vi till att bli det, eller åtminstone prata om det. Vi är generationen som vill något mer än våra "förfäder" som kunde stanna på samma jobb tills guldklockan och pensionen står för dörren.

Med tanke på detta vill vi också utbilda oss. Och det eskalerar för var år. Enligt en rapport hos Svenskt Näringsliv så är det idag 72 % av de arbetsförda utbildade ungdomarna som känner att de har ett jobb i väntan på något bättre. För att det är alldeles för många ungdomar som utbildar sig för att de kanske inte vill ha ett "underkvalificerat"jobb men också för att de inte annars kan få ett jobb, eftersom det är allmänt känt att man behöver en utbildning för att få ett jobb.

Frågan är ju om det är en bra lösning på problemet. Och svaret är såklart nej. Vi kan inte överutbilda oss hit och dit, vi kan inte leva i den bubblan att alla akademiker får ett välbetalt och välförtjänt jobb när de kommer ut. För det är falsk matematik, som Peps skulle säga. När vi drar ner på all industri och bara har kvar tjänstemannayrken så räcker jobben helt enkelt inte till.

Missriktad prioritering?

I e24 idag kan man se en artikel om löneutveckling för gymnasieungdomar som inte än vet vad de vill plugga. Artikeln verkar visa på att det är den ekonomiska biten som ska ta det avgörande beslutet mellan utbildning X och Y. Så om valet ligger mellan en, två eller tre utbildningar så är saken klar när man vet vilken utbildning som leder till högst lön? Vad genererar det?

Troligtvis en utbildning med hög lön vid examen. Men frågan är om denna felriktade prioritering inte kan generera "fel man på fel plats" då man inte tycker att intresset för ämnet överväger en schysst lön? Är det bra att ha människor på arbetsplatsen som främst söker (och kanske får) jobbet för pengarnas skull? Resulterar inte det i en ganska ointresserad, oengagerad medarbetare och riskerar inte det felrekryteringar i slutändan? Jag som utbildad personalvetare är helt övertygad om att man istället ska ta reda på vad man verkligen vill, där man passar in och där man verkligen kan göra bäst resultat innan nåt annat. Men undvik provisionsbaserade löner!

Om du är lite osäker på var just din plats i arbetslivet är så kanske du ska ta och skicka ett mail till mig. Jag brinner för att hjälpa till med CV och personligt brev. Och då menar jag kontinuerlig mailkontakt tills vi har nått ett resultat. Har redan inspirerat ganska många till nya, roliga uppdrag. Jag väntar på ditt brev!

/Anna

Vad studenter vill

Snart börjar studenterna komma ut för i år. I sommar gäller det, sista uppsatsen är skriven och det är dags att ge sig ut i det utmanande och ovissa arbetslivet.

I samband med detta så har Universums Företagsbarometer kommit ut med sin årliga rapport som visar vad studenter förväntar sig av arbetslivet och vad de har för krav på det. Det visar sig att balans mellan fritid och jobb går före tryggheten man kan känna av ett arbete. Stora välkända företag som IKEA, Google och UD ligger väldigt högt på listan. Och samtliga studenter har höga förhoppningar att det kommer bli deras arbetsgivare inom 6 månader.

Är detta för höga förväntningar, att lyckas komma till sin drömarbetsgivare på 6 månader? Ja, det är det ändå MEN - och jag vill verkligen betona men - man behöver sätta upp mål för att börja sträva efter dom. Det krävs ett stort mål som man kan se framför sig, men då får man ej glömma bort delmålen som ligger där på vägen dit: behöver jag någon speciell utbildning/kurs/certifikat? Hur mycket arbetserfarenhet behöver jag? Behöver jag utöka mitt kontaktnät? etc etc

När man har sina delmål framför sig så är det lättare (och roligare) att närma sig sitt drömmål. För det kommer inte som ett brev på posten, du måste skicka brevet först!

Så låt oss börja skriva ett CV idag. Låt oss börja med dina drömmar.

Tar in gammalt tänk

När ungdomar skriver till mig och behöver rådgivning kring att skriva CV så får man ofta höra "jag vet inte riktigt hur jag ska göra för jag har ju ingen arbetserfarenhet". OK tänker jag, det är ju inte så konstigt eftersom de ofta precis har gått ut - eller går - gymnasiet. Men i samma veva kan de nämna "jag har ju bara praktiserat på företag x, y, z osv" som om det inte skulle vara något värde i det!

Tvärtom, jag uppmanar till praktik (även om jobb är att föredra) då det faktiskt ger mer arbetserfarenhet än man tror. Man får komma in och se hur en bransch fungerar inifrån, lära sig olika system och företagskultur, arbetsmoral och att passa tider. Så jag menar att det är mycket värdefullt med praktikplatser när man ska skriva sitt CV, och just därför blir jag så glad när man får se hur Östersund kommer med ett så bra initiativ! Ett stort antal företag går ihop och kallar sig "Upproret" och erbjuder praktikplatser till ungdomar. Det är ovärderligt och det ska de ha mycket credd till! Mer sånt!

Överkvalificerad vs underkvalificerad

Som jag skrev lite om i förra inlägget så har vi arbetslösa akademiker ett problem. Vi står inför ett dilemma i och med att vi är utbildade och såvida har en viss kunskap om ett visst ämne samtidigt som vi då (eftersom vi pluggat) inte har hunnit få flera års arbetserfarenhet.

Detta skriver DN om i sin artikel "Allt färre arbetar med det de har pluggat till" (http://www.dn.se/ekonomi/allt-farre-arbetar-med-det-de-har-pluggat-till). Där skriver de att bara 20 % av systemvetarna som kommer nyexaminerade har fått ett jobb. Och andelen av de som faktiskt fått jobb sitter med sådana som ändå är under deras utbildningsnivå.

Och ändå fortsätter vi att utbilda oss för att vi fortfarande hoppas på att vi ska få mer kött på benen inom ett ämne, en specialistkunskap. Men utanför alla s.k yrkesutbildningar så handlar det istället om att få en kunskap om att ifrågasätta arbetsmarknaden, samhället, systemet. Att våga ta för sig och att våga säga ifrån. Att veta ens skyldigheter och möjligheter. Men hur ska vi då kunna tillämpa denna kunskap till ett framtida jobb?

Samtidigt så menar generaldirektörn på Arbetsförmedlingen att vi inte heller ska söka jobb som inte passar oss eller som vi inte har förutsättningar för eller kvalifikationer för (http://www.dn.se/ekonomi/soka-fel-jobb-gynnar-ingen), och där kan jag hålla med lite då jag förespråkar att man lägger ner mer arbete på en handfull arbetsansökningar, anpassar och personifierar alla sina personliga brev, än att ha en standardmall och bara pepprar ut ansökningar.

Det är lite där min funktion kommer in. För inte skulle jag kunna stå här och förespråka att jag gärna ger gratis rådgivning till folk som skriver CV och personliga brev om jag skulle tycka att standardmall och 100 arbetsansökningar är det som gäller. Nej fram för mer kvalitet!

Söka jobb: ett moment 22

Alla har vi varit där. Alla har vi känt fjärilarna i magen och alla har vi känt hoppet stegra och självförtroendet öka när vi öppnar dörren och möter rekryteraren som ska avgöra huruvida vi är passande för tjänsten eller ej.

Vi har cirka 10 sekunder på oss på att väcka intresset hos personen på andra sidan bordet och här kan händerna börja svettas. Tänk om rekryteraren frågar något som man inte alls är förberedd på, ska man då försöka öka sin betänketid genom att säga "deet var en bra fråga" eller ska man försöka komma med ett kort svar för att inte verka dum? Sanningen är ju så klart bäst i alla lägen, men just i denna situation är det nog bäst att lägga ens sanna jag åt sidan och säga något som ger mer betänketid. För det visar också på att du faktiskt överväger, lyssnar och reflekterar (eller åtminstone försöker ge det intrycket).

Sedan har vi ju då detta moment 22 som människor med utbildning ofta får erfara. Att jobbet vi intervjuas till inte är allt för krävande och rekryteraren ifrågasätter ens ambitiösnivå och menar att ens akademiska bakgrund är för hög för just denna tjänst (hade det varit en hög position hade man troligen inte ens fått chans till en intervju) och att de snarare behöver någon som inte vill utvecklas så mycket utan klarar av en tjänst av assisterande karaktär.

Här får vi med en kandidat, magister, whatever-utbildning alltså inte ens en chans till jobbet för att vi har för höga krav, vi kommer säkert vara för ambitiösa för tjänsten. Och samma sak är det att söka ett jobb som kräver låg utbildning; ex livsmedelsbiträde, sopare, parkarbetare, lagerarbetare. Förut kunde man "lätt" få ett sådant jobb men nu börjar kraven både öka och sänkas beroende på vilken tjänst. Vilket resulterar till att man ibland har för hög utbildning för tjänsten och ibland för låg (saknar certifikat, körkort, truckkort etc). Nog känner ni igen er nyexaminerade? Visst har ni någon gång känt att ni är för överkvalificerade för jobbet vad gäller utbildning och att ni på så sätt sållas ut?

Förut var det mer betoning på att ha mycket erfarenhet. Men nu får man heller inte ha för bra utbildning. Och vart hamnar man då? Arbetslös och utbildningslös.

Ett moment 22 helt enkelt.

CV: en svår process?

Det började egentligen som en kul grej som kom av att jag hade ett stort intresse av att skriva, hjälpa andra och att vara kreativ. Att hjälpa andra att skriva CV och personliga brev har alltid varit fantastiskt roligt för mig. Man får vara kreativ, anpassningsbar och klurig!

Jag hänger på ett par forum och diskuterar ofta CV. Folk lägger upp CV och vill ha kommentarer och genast är jag där och nosar. Överallt. Nyfiket ser jag mig om och försöker skåda om någon behöver hjälp. Och då märkte jag snabbt hur starkt behovet egentligen var, det började välla in (jaja nu ska vi inte ta i...) förfrågningar och genast startade ett mail-kalas som kastades fram och tillbaka, med ideer och undranden. Och varje nytt brev gjorde mig lycklig för en stund.

Nåväl tillbaka till ämnet: Skriva, kreativitet och arbete. En rolig kombination som jag vill fortsätta med. Och jag vill inte (som alla andra runt på nätet) ta betalt för min "tjänst". Jag vill inte sätta mig i nåt rum och "coacha". För jag gillar inte den här hypen kring coachning. Det känns mer som ett säljforum än en rådgivarfunktion och då har något gått fel. Det är därför jag vill hoppa in någonstans mellan professionell hjälp och rådgivare. En hjälp på vägen, men utan att det ska kosta dig en spänn.

Jag har snart en magisterexamen i personal & arbetsliv och tror mig nu veta en del om ämnet. Det kommer bloggen att handla om.

Och jag vill hävda att man inte behöver betala flera tusen spänn för att bolla ideer och rådfråga. Jag vill hävda att jag som amatör troligen kan hjälpa dig mer, för det finns mer ödmjukhet när pengarna försvinner ut ur bilden. Tro mig.