Vi har cirka 10 sekunder på oss på att väcka intresset hos personen på andra sidan bordet och här kan händerna börja svettas. Tänk om rekryteraren frågar något som man inte alls är förberedd på, ska man då försöka öka sin betänketid genom att säga "deet var en bra fråga" eller ska man försöka komma med ett kort svar för att inte verka dum? Sanningen är ju så klart bäst i alla lägen, men just i denna situation är det nog bäst att lägga ens sanna jag åt sidan och säga något som ger mer betänketid. För det visar också på att du faktiskt överväger, lyssnar och reflekterar (eller åtminstone försöker ge det intrycket).
Sedan har vi ju då detta moment 22 som människor med utbildning ofta får erfara. Att jobbet vi intervjuas till inte är allt för krävande och rekryteraren ifrågasätter ens ambitiösnivå och menar att ens akademiska bakgrund är för hög för just denna tjänst (hade det varit en hög position hade man troligen inte ens fått chans till en intervju) och att de snarare behöver någon som inte vill utvecklas så mycket utan klarar av en tjänst av assisterande karaktär.
Här får vi med en kandidat, magister, whatever-utbildning alltså inte ens en chans till jobbet för att vi har för höga krav, vi kommer säkert vara för ambitiösa för tjänsten. Och samma sak är det att söka ett jobb som kräver låg utbildning; ex livsmedelsbiträde, sopare, parkarbetare, lagerarbetare. Förut kunde man "lätt" få ett sådant jobb men nu börjar kraven både öka och sänkas beroende på vilken tjänst. Vilket resulterar till att man ibland har för hög utbildning för tjänsten och ibland för låg (saknar certifikat, körkort, truckkort etc). Nog känner ni igen er nyexaminerade? Visst har ni någon gång känt att ni är för överkvalificerade för jobbet vad gäller utbildning och att ni på så sätt sållas ut?
Förut var det mer betoning på att ha mycket erfarenhet. Men nu får man heller inte ha för bra utbildning. Och vart hamnar man då? Arbetslös och utbildningslös.
Ett moment 22 helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar